Om att vara människa

Det här brevet är till dig som kanske har känt det där skavet.

En känsla av att något inte riktigt fungerar.

En trötthet, en inre stress, en rastlöshet, en tomhet.

Och kanske har du tänkt att det betyder att något är fel, med dig eller med livet.

Men tänk om det inte är ett fel. Tänk om det är information.

Vi är här för att uppleva livet.

Läs det igen.

Uppleva.

1. vara med om, pröva på, erfara, delta i, genomleva, se

Att uppleva allt det som innebär att vara människa.

Inte bara de lätta känslorna, utan hela spektrumet.

Glädje och smärta. Närvaro och förlust. Trygghet och längtan.

Utan kontraster hade inget kunnat kännas.

Utan mörker hade ljus inte haft någon betydelse.

För att kunna känna lycka behöver vi någon gång ha känt smärta.

För att kunna längta behöver vi någon gång ha saknat.

För att vilja förändring behöver något först kännas ur linje.

Det betyder inte att vi ska acceptera att må dåligt länge utan stöd.

Men det betyder att när vi gör det, så är det inte meningslöst.

Ur ett kroppsligt perspektiv är det här helt logiskt.

Vårt nervsystem är byggt för att reagera, signalera och skydda.

Oro, stress, nedstämdhet eller obehag är inte tecken på svaghet.

Det är kroppens sätt att säga: ”Något behöver uppmärksamhet.”

Problemet uppstår ofta inte i känslan, utan i hur vi möter den.

När vi försöker prestera oss ur obehaget.

När vi tänker att vi borde vara mer tacksamma.

När vi pressar oss att tänka positivt.

När vi vill fixa bort glappet mellan hur det är och hur vi tycker att det borde vara.

Då är det lätt att vi börjar fly från det som faktiskt gör oss mänskliga.

Men tänk om det där glappet inte är ett misslyckande. Tänk om det är själva rörelsen. Motorn. Initiativkraften.

Att känna att något inte fungerar är ofta början på att förstå sig själv bättre.

Att lyssna inåt.

Att justera riktning.

Att komma närmare det som är rätt för just dig.

Att vara människa är inte att vara i balans hela tiden.

Det är att kunna röra sig genom obalans. Med nyfikenhet, vänlighet och lite mindre dömande.

Så om du just nu känner skav, försök att inte genast göra dig av med det.

Kanske kan du stanna upp och fråga: Vad vill detta visa mig?

Och sedan lyssna in svaret.

Du är inte trasig för att du känner. Du är levande.

Och kanske är det just där,

i det ofärdiga,

det mänskliga,

det kännande,

som förståelsen för dig själv börjar.

Om som alltid..

Om detta fick dig att andas lite lättare.

Sänka axlarna.

Tänka snällare tankar om dig själv.

Då är du på rätt plats.

Ta det som resonerar. Lämna resten.

All kärlek,

Andrea

---

Om du vill bli påmind om att dessa brev finns kan du skriva upp dig här.